# 24 – Gröna Bandet, 2017.

1111

Jag tog mig fasen 1316 kilometer genom den svenska fjällkedjan!

Det var jag inte säker på att jag skulle klara av, om jag ska vara ärlig. 21 dagar, 14 timmar och 34 minuter behövdes. 61 kilometer per dag, i snitt, utan vilodag. Otroligt vad kroppen kan, otroligt vad min kropp kunde!

Det var den korta versionen, nedan följer den långa.

INNAN
Det var med nervösa steg jag den 7:e augusti klev av bussen i Kilpisjärvi i Finland för att ta mig de sista 12 kilometerna till Treriksröset och min start. Regnet hängde i luften men jag hade så mycket energi och var så sugen på miljön att jag skippade båten MS Malla som man kan ta till gränsen och istället tog jag vandringen – ”absolut ingen löpning nu, Ebbe!” Jag gick snabbt men inga löpsteg togs. Regnet höll sig snällt borta och jag kom fram till ett fult röse i fint väder. Trots rösets anspråkslöshet så kändes det stort. Nio månaders planering, förberedelser och väntan var snart över – i morgon, den 8:e i 8:e klockan 08:00 skulle jag starta. Jag gick till den finska fjällstugan några hundra meter bort och träffade två andra vandrare som precis genomfört sträckan Abisko – Treriksröset. Samma sträcka som jag skulle ta mig de första tre dagarna, men åt motsatt håll. Jag fick fin information och blev så lugn jag kunde bli inför start.

TRERIKSRÖSET – ABISKO
Jag vaknade 07:00 svensk tid i Finland och påbörjade den 21 dagar långa dieten av frystorkat. Tydligen hade ett myggnät på ventilationshålet i stugan gått sönder varpå myggbetten fint lös upp min kropp. Vädret hade tyvärr avtagit i finhet och oro/nervositet växt under natten. Känslan i kroppen denna morgon var en aning konstig. Jag begav mig till röset, skickade den obligatoriska selfien med handen på betongklumpen till organisationen för Gröna Bandet och startade exakt 08:00. Nu tog jag de första stegen – jag är på väg! Terrängen var blandad mellan allt från skog till halvstenigt fjäll, vädret var likaså blandat från dimma till en kämpande sol. Efter en timma var jag dyngsur om fötterna och det skulle dröja tre veckor innan jag blev torr igen. Jag kom till Pältsastugan någon gång vid lunch och tog mig ett par Snickers. Otroligt skönt att komma till den första stugan – nu har jag i alla fall kommit någonstans på min resa. Vädret blev bättre och bättre och resten av dagen sprang jag i solsken. Jag vågade mig på några kompassriktningsval istället för stigen och jag kom i god tid fram till Daertahytta efter cirka 48 kilometer. Jag hade tagit det lugnt och sansat, kroppen kändes fin och jag tänkte faktiskt ”jag kommer klara detta”. Det kan låta lite vansinne med tanke på att detta var en av de kortare etapperna, det var dag ett, solen sken och jag var full av energi, men på något vis kände jag att läget var under kontroll. Snart tappade jag dock kompassen och sparkade hårt i en sten vilket resulterade i att blod började forsa ur min sko. Jag försökte sansa mig utan att svimma och när skon väl var av fick jag se ett rejält hack som letade sig in en bra bit under stortånagel. Vad nu…? Kan jag springa med detta? Kommer det bli infekterat av ständigt blöta och geggiga skor? Jag dränkte tån i desinfektionsmedel och antiseptiskt salva, tejpade in den i en plastpåse och stapplade vidare. Det gick fint att springa med, det var skönt! Egenvården fortsatte sedan noggrant och konstant tre gånger per dag i en vecka. Ingen skada skedd.

Jag hade fått tipset att använda damasker i Norge då spänger inte verkar vara något särskilt nödvändigt. Detta tips visade sig vara ovärderligt. Klafs och tuff terräng blandades med hård och tuff terräng. Passagen genom Norge mot Abisko var helt klart den längsta tuffa sträckan på hela turen. Tur att jag var ”pigg”. Den första andra Gröna Bandaren träffade jag dag två, Peter. Dag tre träffade jag ytterligare tre Gröna Bandare och väl i den sista norska stugan för turen, Lappjordhytta, så började jag känna lukten av restaurangmat från Abiskos Fjällstation (bara bildligt talat, jag hade fortfarande några mil kvar). Lagom till kvällen kom det lite regn, vilket jag varit ganska förskonad från under de första tre dagarna, men det gjorde inte så mycket. Efter cirka 18 mil kändes det obeskrivligt fantastiskt med en dusch, restaurangmat och en riktig säng. Sedan slog jag upp tån på en tröskel igen.

ABISKO – SALTOLUOKTA (med Peter)
Jag vaknade upp dag fyra och hade enormt svårt att ta mig upp ur sängen. Hälar och hälsenor verkade ha gått på strejk och jag funderade på hur jag skulle bete mig för att ta mig till Abiskojaure? Där skulle jag möta upp min vän Peter som skulle haka på de tre kommande dagarna. Jag haltade mig fram till frukostbuffén och märkte att fötterna blev lite bättre för varje steg. Efter cirka 2500 nya kalorier i magen och lite blodflöde igång begav jag mig ut på Kungsleden. Fortfarande haltandes men det var möjligt att hålla någon form av rytm. Jag tog det lugnt till Abiskojaure för jag misstänkte att Peter skulle ha mycket energi och det skulle bli kuta av resten av dagen. Klockan 11-ish var jag framme och det var ett härligt återseende. Efter kramkalas och chokladkaka begav vi oss ut på stigen. Vi började gå och initiativet att börja springa skulle inte komma från mig idag. Det gick en timma ungefär och sedan kunde inte Peter hålla sig längre. Han stod och hoppade på stället och flaxade med öronen, okej, nu kör vi! Vi började springa och även om det var en del sten så var Kungsleden just den ”motorväg” som jag hade hört, i alla fall i jämförelse med Norges terräng. Vi unnade oss flera goa kaffepauser och det var så kul att ha sällskap en hel dag! På kvällen började det regna och vi var ganska frusna och hungrig när vi kom till Tjäktjastugan lite senare. Gott med mat i magen och lite lugn för benen.

Under dag fem visade profilen nedför hela dagen till Kaitumjaurestugorna. Riktigt gott. Med en ”härligt” närvarande blåst begav vi oss ut på fjället för att möta de tusentals vandrarna som gick Fjällräven classic. Det blev många ”hej” och några gånger var man förundrad över hur mycket människor det faktiskt var i bergen – något jag aldrig upplevt tidigare. Vi sprang här in i Gröna Bandaren Linus och tog oss en liten pratstund. Sedan kom vi till stugorna i Singis och där avtog Fjällräven classic. Vädret blev bättre och bättre ju längre dagen led och terrängen likaså. Sträckan från Singis och vidare mot Kaitumstugorna var bland de bästa på hela vägen, och inte blev det sämre av att komma fram till en fantastiskt stuga i en fantastiskt dal med fantastiska stugvärdar och en fantastisk bastu. Jag slog upp tältet, njöt och åt. Peter likaså.

Dag sex var en av få stressiga dagar då jag var tvungen att hinna med båten till Saltoluokta klockan 16:30. Avståndet var någonstans runt 53 kilometer och däremellan skulle även en rodd klämmas in. Revelj skedde innan kl 06:00 då Peter försökte härma någon slags djur och skakade i tältet – jag gick inte på den lätta. Vi begav oss strax efter 07:00. Höstkallt men i strålande sol! Snart mötte vi Anna, en annan Gröna Bandare, och fick en del tips angående färden söderut. Väl framme vid roddleden så var det oklart hur många gånger vi skulle behöva ro då det var ganska mycket trafik fram och tillbaks med båtarna. Väl framme på andra sidan kom en räddande ängel som precis skulle över så vi kunde med gott samvete slänga av oss flytvästarna och fortsätta. I rask takt tog vi oss vidare till Vakkotavare. Här sken solen gott och kroppen var mör. Dessvärre hade jag 30 kilometer asfalt kvar till båten från Kebnats till Saltoluokta. Peter unnade sig en go paus och tog senare bussen. Turligt nog hade jag både sol och mobiltäckning på denna tråkiga passage så jag höll mig sysselsatt och skulle hinna med båten om jag höll 8 minuter per kilometer, så ingen stress. Jag kom fram med 20 minuter till godo och la mig för att sola innan vi snart skulle få en trerättersmiddag deluxe. Båten gick fint, vi fick sova inomhus, bastun va varm och maten sen; MATEN! Vilken mat det bjöds på! Jag kan rekommendera alla att äta allt på Saltoluoktas fjällstation. Mmm!!!

 

SALTOLUOKTA – KVIKKJOKK
Dag sju startar och jag hade lyckats ta mig lite mer än 25 % – mindre än 1000 kilometer kvar och mina första par skor hade precis gått sönder. Peter skulle bege sig vidare hem idag men slog följe med mig upp på fjället innan han vände tillbaka. Det kändes lite ensamt att nu vara själv resten av tiden, det är ju ändå två veckor kvar, minst. Lyckligtvis sprang jag in i Niklas, också han en Gröna Bandare, och fick mig en kort pratstund innan han fortsatte norr och jag söder.

I min ensamhet så kunde jag ändå gotta mig i att jag hade en kortare etapp idag. Jag kom fram till Aktse redan klockan 16:00 och vädret var magiskt fint – ännu hade jag bara haft enstaka skurar på dagarna. Jag tog mig en bastu och funderade på om jag skulle ro över morgondagens planerade rodd redan ikväll? Jag hade dock hört att det bara fanns en båt på denna sida, vilket skulle innebära tre gånger tre kilometers rodd. Äh, jag slår upp tältet istället och tar en lugn kväll. Precis när jag var klar med uppsättning av boende kommer dock en roddare – fasen, nu finns det två båtar på denna sida, ska jag ro ikväll ändå…? Nä, vädret såg rimligt ut inför morgondagen så jag stannar och hoppas de båda båtarna är kvar även i morgon. Jag la mig i tältet tidigt och somnade snart.
Upp med tuppen, frukost, packa ner tältet, på med rätt mängd kläder och ner till båten. Vädret var perfekt, dessvärre bara en båt. ”Jaja, i detta vädret går det väl hyfsat med tre turer”, tänkte jag. Jag drar i väg med båten och tar några kort på den fantastiska omgivningen. Jag fortsätter att ro i maklig takt. Sedan händer det; det börjar blåsa. Det blåser inte direkt upp till storm men det blåser rejält. Det tar oerhörd lång tid att ta sig över och detta är bara den första av tre rodder. Jag kommer fram till andra sidan efter cirka 45 minuter, helt slut. Jag ser några andra vandrare och frågar om de ska över (i sådana fall hade jag inte behövt ro två gånger till). Jag går bet. Ganska orolig över vinden och rodd med ytterligare en båt i bogsering ger jag mig ut. Jag har sidvind/medvind och båtarna tvingas neråt i dalen. Jag får ro som en galning för att hålla kurs. Mina händer börjar få blåsor och jag blir tröttare och tröttare. Jag tror inte det är sant när jag kommer fram, att jag lyckades. Jag rullar ur båten och smäller i mig två goa Snickers. Fy fan, nu har jag ytterligare en tur kvar, i motvind/sidvind. Jag greppar årorna med mina blåsiga händer och beger mig ut igen. Denna tur tar över en timma. Känslan är att jag inte kommer någonstans. Jag ror, ror, ror, ror och ror. På något underligt sätt så kommer jag till slut till bryggan. Och precis när jag känner att jag har kontroll, väl inne i bukten, efter nästan tre timmars rodd, då slutar det blåsa. Jag är en millimeter från att bryta ihop totalt. Jag lägger mig på marken och fortsätter trycka energi. Att ro är två miljoner gånger jobbigare än att springa. Resten av dagen är ett töcken men jag kommer fram till Kvikkjokk och äter mig en rejäl middag renskav tillsammans med Michael, den sista Gröna Bandaren som jag träffar på denna tur.

KVIKKJOKK – HEMAVAN
Efter en god natts sömn och magen full var jag förväntansfull inför dagens etapp. Föga visste jag vad som väntade… För att ta sig från Kvikkjokk vidare på Kungsleden så krävs det en båttur. Lyckligtvis inte rodd! Efter båtturen väntade en kraftig stigning innan jag var uppe på fjället och bergen planade ut. Efter drygt en mil kom jag till en nödstuga och jag öppnade en påse nötter, åt några stycken och begav mig ut igen. Jag skulle ta mig 65 kilometer så det var lika bra att ligga i. Nu började det regna. Och det regnade. Regn! Regn, regn, regn, regn. Mer regn! Det slutade aldrig att regna och på sträckan fanns inga ytterligare stugor. För att inte bli alltför kall så sprang jag bara på. Käkade Snickers och Twix och stannade aldrig. Klafs, klafs i regnet och i vinden som började tillta. Dagen tycktes aldrig ta slut men någon gång framåt sen eftermiddag kom jag ner från fjället och in i skogen. Äntligen avtog vinden en aning, dessvärre inte regnet. Jag behöll kepsen lågt för att skydda ansiktet mot alla regndroppar och helt plötsligt, utan att veta vad som hände, ligger jag på rygg på marken. Med kepsen nerdragen långt hade jag missat den stora björkgrenen som hängde i lagom ansiktshöjd över stigen.Jag rusade så klart rakt in i denna och blev som det sig bör knockad. Jag var så utmattad att jag bara låg kvar ett tag på marken och skrattade över den lite ovanliga situationen. Skrapade bort smutsen från ansiktet och fortsatte efter en stund när jag började bli kall. Dagen fortsatte och fortsatte och känslan var att Vuonatjviken, som var dagens mål, flyttade sig längre och längre bort. Vid strax efter 20:00 kom jag fram, helt dränkt. Jag visste att stugorna här var lite dyrare men det fick vara värt det idag – jag pallar inte tält nu när jag är så blöt. Jag köper mig en liten chipspåse och en coca cola för överpris och frågar om det finns någon stuga att hyra? ”Tyvärr, den sista blev precis uthyrd”. Nej nej nej. ”Kan jag sova i någon ladugård eller vagnhall eller vadsomhelst?” (det fanns en miljon byggnader i närheten), ”Nej”. ”Ok”. Det var bara att slå upp tältet. Slänger av mig alla kläder ute i regnet (de kunde knappast bli blötare) och hoppar in. Börjar huttrandes torka mig när jag hör någon utanför tältet fråga: ”Do you want to come up to our cabin and warm yourself?”, ”Ja, ja, gärna!”, svarade jag, fast på engelska då. Sedan visade det sig att detta vandringssällskap av amerikaner, svenskar och australiensare hade en säng över och jag blev erbjuden boende. Vilken dröm! Inte nog med värme och torrhet, jag fick mig ett glas vin på kvällen. Vilka underbara människor!

Dagen efter fortsätter det härliga bemötande från herr Jan i Vuonatjviken. Han är den enda som kör båt över sjön som knyter samman Kungsleden här. Jag går ner tidigt och frågar när båten går idag? ”Den går någon gång mellan nio och elva”. ”Okej… men hur ska jag kunna veta när den går?”, ”Du får komma tillbaks vid nio och se”. Snällt kom jag tillbaks klockan nio. Då fick jag information om att båten skulle gå 10:30. Okej. Det blir en sen start på dagen och jag kan först börja springa mina 65 kilometer efter klockan elva. Jaja, det var i alla fall soligt. Väl på andra sidan sjön så var det bara att börja nöta och nu var det bara en båttur kvar på hela resten av resan och denna rodd är bara 500 meter. Jag ville verkligen bli klar med alla båtarna så jag sprang målmedvetet mot Jäckvik. Här skulle också finnas en riktig affär för första gången sedan start! Jag kommer fram till rodden – en båt. Fan! Jaja, vädret var ju fortsatt bra. Jag rullar i båten och hittar bara en hel åra, resten är halva!? Länsstyrelsen har otroligt dålig koll på dessa båtar måste jag säga. Inte nog med att det på många ställen är ganska långa rodder i tufft väder, utrustningen är bedrövlig! Men men, det ska väl gå ändå. Jag hoppar i och börjar ro. Halvvägs ut tycker jag att det är väldigt mycket vatten i båten. Jag tittar mig omkring och ser att där det ska sitta en plugg i båten sitter ingen plugg. Som ett underbart resultat forsar det in vatten. Ryggsäcken som jag så noga hade försökt torka ligger dyngsur halvt drunknande i fören. Och inte nog med det, ska jag sjunka här nu under sista båtfärden?! Helvete! Jag börjar frenetiskt leta efter pluggen. Turligt nog hittar jag den snabbt och får stopp på läckaget. Helt vansinnig fortsätter jag ro. Underbart nog, i misären; när jag kommer till andra sidan möter jag min första vandrare för dagen. En räddande ängel till vandrare som ska över till andra sidan så jag behöver inte ro ytterligare två gånger. Nu är jag är klar med alla sju båtturer och när jag aldrig mer behöver sätta min fot i en roddbåt på denna tur kommer en härlig huvudvärk och gör mig sällskap. Misstänker att jag var ganska lättad över detta. Inte bara för att rodden varit resans värsta (efter den frystorkade maten) men nu var det bara löpning resten och inget mer invänta halvgoa båtchaufförer.

Efter detta följer några dagar av bara nötande. Monotont nötande och inte särskilt mycket möten med vandrare. En fantastiskt middag och ett fantastiskt bemötande av personalen på Bäverholmens värdshus är höjdpunkten på resten av färden till Hemavan och halvvägs. Jag sover vid nödskyddet Snjultje, jag passerar Ammarnäs och käkar en burgare. Jag tältar vid Servestugan och får nya skor i Hemavan! Jag tar in på ett STF-vandrarhem och duschar och äter två hamburgertallrikar. Somnar gott som ett barn!

HEMAVAN – ÅRE
Nu börjar vägarna komma. Regn och väg spås. Jag konstruerar ett fantastiskt regnskydd av svart sopsäck och beger mig ut i regnet i mina glänsande fina nya skor! Det är ingen inspirerande dag, bara väg. Efter några timmar i blött så klarnar det upp och jag hinner till och med torka. Jag kommer fram till dagens etappmål: Virisen, tappar bort stigen och kommer in på en gård. Jag frågar vart stigen finns och om det möjligen finns några bra tältplatser i närheten? ”Nä, det är bara sten och myr, men du kan sova i gammelhuset om du vill?”. ”Gärna!”. Denna kväll tror jag att jag vara nära på att bli sjuk för jag hade en fruktansvärd frossa. Skönt då att få sova inomhus! Nästa dag börjar enormt plaskigt. Hela första halvan av dagen är myrmark eller surt. Jag träffar inga andra människor och först efter 50 kilometer börjar det bli intressant – jag kommer fram till Remdalen. Tyvärr lyckades inga bilder göra denna miljö rättvisa men det var fantastiskt vackert. Krokiga björkar i överflöd, samevisten fulla av kåtor, vackra sandåsar och höga fjäll i fjärran. Här var det fantastiskt att springa, och ännu bättre att komma fram till resans finaste stuga: Tjåkkelestugan! En stuga från 1920-talet som var nyligen restaurerad av Länsstyrelsen. Jag var helt själv där och eldade så varmt och gott i kaminen, högg lite mer ved och fortsatte elda. Jag eldade och eldade och njöt oerhört! Den mjuka marken och goda sömnen hade gett fötterna lite avlastning och jag vaknade piggare än på länge! Trots piggheten började jag få en känsla av att jag bara färdades och väntade på något annat. Flera dagar av mycket väg följde. Väg eller myr stod tydligen på schemat. Inte jättespännande men under dessa tre dagar träffade jag så himla mycket trevliga människor: Mitt i de djupaste myrmarken i Jämtlands skogar så stötte jag på två vandrare från Växjö, jag blev bjuden på både boende, mat och dryck i underbara Jänsmässholmen, jag fick kaffe och bulle av ”Toy” i Olden och Stig från samma by åkte hem från sitt besök i grannbyn för att bjuda mig på lunch då han hört av grannarna att jag passerat. Personalen på Gäddede camping bjöd också de på världens finaste mottagande och alla jag träffade verkade vara världens snällaste människor! Trots myrar och vägar så hade jag det fantastiskt på grund av alla möten. Dessvärre började vägarna ge mig problem med benen. En benhinneinflammation från helvetet besökte mig. Jag försökte gå, springa, halta eller trippa bort den men den höll sig kvar. Lyckligtvis gjorde de mindre ont att springa än att gå och att gå brant uppför fungerade. Ju brantare desto bättre, så tur i oturen ändå. Jag lyckades till slut ta mig till Åre, men det gjorde också benhinneinflammationen. Jag tröstade mig med ett vansinnigt hamburgermål och lösgodis i mängder. Väl i Åre fick jag också bo i lägenhet hos en bekant. Dusch och värme och elektricitet!

ÅRE – GRÖVELSJÖN
Nu var hemlängtan stor och ”endast” 200 kilometer kvar. Jag ställde klockan på 04:30 och tänkte att jag skulle slå ihop de fyra sista planerade dagarna till två. Det skulle visserligen betyda 10 mil per dag men det kanske kunde gå… Bedrövligt nog var det första 40 kilometerna från Åre till Vålådalen väg, så från klockan 05:30 till 10:00 sprang jag med enorm smärta i vänsterbenet på den hårda asfalten. Väl framme vid Vålådalens fjällstation var all väg slut. Nu var det bara skog och fjäll kvar! Jag åt mig en macka med äkta majonnäs och makrill i tomatsås, drack en cola och sköljde ner en alvedon. Äntligen ut i terrängen. Och vilken terräng det var! Första milen från Vålådalen mot Vålåstugorna var rena rama drömmen att springa. Mjukt och grusigt och inte särskilt teknisk löpning, det var bara att rulla på. ”Det kanske skulle kunna gå fint att ta sig dessa tio mil idag ändå”, tänkte jag. Sedan kom jag upp på 1000 meters höjd och världens motvind gjorde entré. ”Det mojnar nog snart”, tänkte jag. Det gjorde det inte. Jag visste då föga att den skulle hålla i sig hela resten av dagen och hela halva dagen i morgon. Hursomhelst så matade jag på mellan nöd- och fjällstugor. Korta pauser och ut igen och springa. Regnet kom, mörkret kom och när klockan slog 23:00 så tilltog vinden. I endast pannlampans sken och ensam på fjället började jag känna mig ganska illa till mods. Planen vara egentligen att springa 110 kilometer till Ramundberget men när jag kom till en nödstuga efter 103 kilometer så vågade jag inte fortsätta längre. Vädret och mörkret och min utmattning var för mycket. Jag tog skydd från vinden, käkade och somnade strax innan midnatt.

Tyvärr hade jag ställt klockan på 04:30 igen och nu var jag riktigt mör. Idag hade jag ”bara” 100 kilometer kvar till Grövelsjön innan jag vara framme. Visserligen är målet resan i sig men efter tre veckor och nära och kära i Grövelsjön var jag redo. Trots denna otroliga morot så var varje steg tungt. Jag kom ingenstans. Vinden var vansinnig och mitt ben värkte något fruktansvärt. Frukosten bestod av makrill i tomatsås och alvedon. Ner till Ramundberget, upp för nästa fjälls skidbacke. Ner till Tänndalen och uppför nästa fjälls skidbacke. Upp och ner i vinden och min ork var nästan noll. Jag var nu ett vrak och jag hade bara kommit 30 kilometer. 70 kilometer kvar… Jag fortsatte springa (det gjorde för ont att gå) och även om det inte gick fort så kom jag framåt, i alla fall enligt klockan. 40 kilometer avklarades och varje gång jag halkade lite så höll jag på att falla ihop i gråt. Det fanns som sagt inte så mycket motståndskraft kvar i mig. Helt plötsligt, efter morgonens första maraton, så slutade vinden och solen tittade fram. Jag började närma mig halvvägs och humöret blev bättre. Tyvärr hamnade jag då i Rogen. Rogen är ett naturreservat som är bombarderat med stora stenar. Det var i det närmaste omöjligt att springa. Jag fick balanserande gå på dessa stenar med mitt arga, arga ben. Hade det inte varit sista dagen så hade jag tagit en vilodag där och då, inget snack om saken. Nu var det dock sista dagen och jag stapplade framåt. Så fort det kom en liten bit stig så sprang jag men alltid kom det en stenåker igen. I många långa timmar fortsatte det såhär och nu var jag inte helt glad. Kanske hade det varit fint att vandra i Rogen om det varit första dagen men som sista dag var det lite av en bedrövelse. Jag vet inte hur men jag tog mig till 75 kilometer och till fjällstugan Storrödtjärn. Här träffade jag återigen fantastiska stugvärdar och jag köpte mig en cola och en 100 grams Marabou mjölkchoklad. Tog min första paus under dagen och plockade fram pannlampan. Jag fick reda på att i alla fall vissa delar av sista sträckan skulle vara bättre än vad jag precis hade passerat. Äntligen kunde jag springa igen. Med 25 kilometer kvar kändes det nu som att jag faktiskt skulle komma fram. Jag förvånade mig själv och höll ganska bra tempo. Coca colan och chokladen hade gjort mig gott (godis och nötter var det enda jag åt denna dag). Kilometer efter kilometer passerade och även om jag tyckte kilometerna gick långsamt när jag tittade på klockan så hade jag helt okej fart. Ibland kom lite steniga partier men de var inte i närheten av Rogen. 7-8 kilometer från Grövelsjön startade sen en lång stadig svagt lutande uppförsbacke med härliga stigar. Nu sprang jag i mörkret i ett töcken, 1 kilometer, 2, 3, 4 ,5. Bara 3 kvar! ”När ska uppförsbacken vända till nedförsbacke”, tänkte jag? Det tycktes aldrig hända. Jag nötte på lite ytterligare och vips – nedför! Nu var det bara en kilometer kvar. Jag började se ljusen från Fjällstationen och jag hamnade på spänger. Sista biten var enkel och lättlöpt och när jag såg dörren på Grövelsjöns fjällstation (som är mål för Gröna Bandet) så släppte all trötthet. Jag springer in på parkeringen och ser skyltar och fyrverkerier tändas av mina hejare. Ett litet hopp uppför trappan och DÄR, klockan 22:34, lägger jag handen på Grövelsjöns fjällstations blåa dörr! Jag får äntligen sitta stilla.

EFTER
Precis efter målgång är jag piggare än vad jag borde vara. Upprymd över att få träffa sambo och vänner som överraskande hade åkt upp till norra Dalarna och lycklig över att ha klarat av mitt äventyr. Jag får passande nog alkoholfritt bubbel som jag likt en formell-ett-förare sprutar ut och vi kramas och skrattar fint. Vilket perfekt sätt att avsluta det hela på. Jag får en Marabou 200 grams chokladkaka i näven och sätter mig lugnt och stilla och äter upp den i ett nafs. Sedan blir det en långdusch (jag luktade tydligen inte så fräscht.), och Carbonara! Strax efter detta somnar jag väldigt, väldigt gott. Dagen efter har fötterna svullnat upp till en volym jag inte trodde fanns att finna i denna kropp. Det visade sig senare, när det lagt sig, varit närmare två kilo vätska i dem. Jag hade svårt att gå kommande två dagar och väl hemma i Göteborg var jag nära på att hämta ut ett par kryckor. Efter ytterligare 48 timmar i ryggläge hade jag dock återhämtat mig ganska fint. En viktnedgång på endast fyra kilo totalt mätte jag och bortsett från lite ömma hälar och en ihållande benhinneinflammation så mår jag toppen. Jag har såhär en vecka efter inte sprungit en meter och så tänkte jag fortsätta att ha det ett tag till. Men, vilket fantastiskt äventyr jag fick mig! Bortsett från två självvalda tuffa sista dagar så har jag varit pigg och haft det fantastiskt! Såhär i efterhand är även de två sista dagarna en fin del av min resa, även om jag inte känner att jag behöver göra om dem. Allt blev och gick mycket bättre än vad jag hade kunnat ana. Vilken natur vi har och vilka trevliga möten jag fått! Och det fina är att man inte behöver springa 130 mil för att få uppleva det. Redan innan jag hade börjat och satt i stugan vid Treriksröset så njöt jag av sällskapet och naturen. Det är bara att åka till fjällen och ha det gött!

Tack för all pepp på vägen!

Foto 2017-08-29 22 34 20 (1)

18 comments

  1. Tack för att du har delat med dig av äventyret. Det har varit intressant, inspirerande och spännande! Jag har provat på att springa en (1 – alltså inte 22 ;-D) ultramara i fjällmiljö vilket jag tyckte var helt magiskt. Och jobbigt. Jag kommer ihåg precis hur min kropp mådde dagen efter. Att ta på sig löparskorna återigen, och varje dag de nästkommande tre veckorna och genomföra samma prestation är svårt för mitt intellekt att ens greppa. Som du skriver, kroppen är helt otrolig, onekligen. Det är en otroligt imponerande prestation du har stått för!

    Det hade varit väldigt kul att få götta ner sig i en recension av hur prylarna fungerade, eller inte fungerade. Om något var överflödigt eller om du saknade något. Om du hade gjort något annorlunda om du vetat allt du vet idag. Och 2500 kcal till frukost sa du? Kryddar du då en påse frystorkat med matolja och strösocker? 😀 Hur såg en genomsnittlig dag ut med mat, mellanmål, vila och pauser?

    Återigen; grymt jobbat!

    Gilla

    1. Hej Magnus!

      Tack så mycket. Kul att du följt det hela!

      Bra idé, det kanske kan komma en prylrecension i efterhand – man älskar ju prylar 🙂

      2500 kcal till frukost var nog en effektfull överdrift, men jag tror inte det var långt därifrån heller. Väl på frukostbuffén i Abisko så unnade jag mig: Gröt med nötter, ägg och bacon, kokt ägg, juice och mackor, och det gånger två 🙂 Annars, under vanliga dagar med frystorkat så låg frukosten på blygsamma cirka 500 kcal.

      Hälsningar
      Ebbe

      Gilla

  2. Tack för att du har delat med dig av äventyret. Det har varit intressant, inspirerande och spännande! Jag har provat på att springa en (1 – alltså inte 22 ;-D) ultramara i fjällmiljö vilket jag tyckte var helt magiskt. Och jobbigt. Jag kommer ihåg precis hur min kropp mådde dagen efter. Att ta på sig löparskorna återigen, och varje dag de nästkommande tre veckorna och genomföra samma prestation är svårt för mitt intellekt att ens greppa. Som du skriver, kroppen är helt otrolig, onekligen. Det är en otroligt imponerande prestation du har stått för!

    Det hade varit väldigt kul att få götta ner sig i en recension av hur prylarna fungerade, eller inte fungerade. Om något var överflödigt eller om du saknade något. Om du hade gjort något annorlunda om du vetat allt du vet idag. Och 2500 kcal till frukost sa du? Kryddar du då en påse frystorkat med matolja och strösocker? 😀 Hur såg en genomsnittlig dag ut med mat, mellanmål, vila och pauser?

    Återigen; grymt jobbat!

    Gilla

  3. Oj oj oj vilken grej. Slets mellan hopp och förtvivlan i läsningen och blir sjukt imponerad att det ens är möjligt. Framförallt sista två dagarna är för mig helt vansinniga. Fantastisk upplevelse du varit med, kul att du delar med dig!

    Gilla

  4. Grymt bra jobbat! Och även väldigt bra skrivet, otroligt inspirerande! Om man får önska en sak, skulle jag gärna se vad du packade med dig, samt vad allt vägde!
    Allt gott!

    Gilla

    1. Hej Viktor!

      Jag förstår intresset för packningen, jag är själv barnsligt förtjust i just den biten 🙂 Jag har tidigare skrivet ett inlägg om just packningen, det finns här: https://vansterhoger.com/2017/01/19/8-forberedelser-5-av-5-utrustning-o-prylar/

      Nu ändrades visserligen vissa saker från den listan, men den är i det närmaste komplett. Det kan nog bli ett inlägg senare om vad som fungerade bra och vad som inte fungerade så bra.

      Hälsningar
      Ebbe

      Gilla

  5. Verkligt spännande läsning och kul för en gammelman, som aldrig gjort något liknande, men längtar ut i vår vackra natur! Härligt gjort!

    Gilla

  6. Kul att du klarade det. Djupt imponerad (vi träffades på båten över Vuonatjviken)! Intressant att du bara gick ned 4 kilo, med mest torrfoder som kost, på mig försvann 7 kilo trots att jag bara gick 2 mil om dagen. Du måste ha ett effektivt löpsteg. Spännande läsning och inspirerande!

    Gilla

  7. Kul att du klarade det. Djupt imponerad (vi träffades på båten över Vuonatjviken)! Intressant att du bara gick ned 4 kilo, med mest torrfoder som kost, på mig försvann 7 kilo trots att jag bara gick 2 mil om dagen och bara 44 mil. Du måste ha ett effektivt löpsteg. Spännande läsning och inspirerande!

    Liked by 1 person

    1. Hej Anders!

      Vad roligt att höra från dig här. Jag hade ju lite bråttom iväg senast 🙂 Jag tolkar det som att din resa gick fint, eller i alla fall att du kom fram till ditt mål? Hoppas du hade det underbart.

      Vi ses förhoppningsvis på Slottskogsvallen!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s