Författare: vansterhoger

# 24 – Gröna Bandet, 2017.

1111

Jag tog mig fasen 1316 kilometer genom den svenska fjällkedjan!

Det var jag inte säker på att jag skulle klara av, om jag ska vara ärlig. 21 dagar, 14 timmar och 34 minuter behövdes. 61 kilometer per dag, i snitt, utan vilodag. Otroligt vad kroppen kan, otroligt vad min kropp kunde!

Det var den korta versionen, nedan följer den långa.

INNAN
Det var med nervösa steg jag den 7:e augusti klev av bussen i Kilpisjärvi i Finland för att ta mig de sista 12 kilometerna till Treriksröset och min start. Regnet hängde i luften men jag hade så mycket energi och var så sugen på miljön att jag skippade båten MS Malla som man kan ta till gränsen och istället tog jag vandringen – ”absolut ingen löpning nu, Ebbe!” Jag gick snabbt men inga löpsteg togs. Regnet höll sig snällt borta och jag kom fram till ett fult röse i fint väder. Trots rösets anspråkslöshet så kändes det stort. Nio månaders planering, förberedelser och väntan var snart över – i morgon, den 8:e i 8:e klockan 08:00 skulle jag starta. Jag gick till den finska fjällstugan några hundra meter bort och träffade två andra vandrare som precis genomfört sträckan Abisko – Treriksröset. Samma sträcka som jag skulle ta mig de första tre dagarna, men åt motsatt håll. Jag fick fin information och blev så lugn jag kunde bli inför start.

TRERIKSRÖSET – ABISKO
Jag vaknade 07:00 svensk tid i Finland och påbörjade den 21 dagar långa dieten av frystorkat. Tydligen hade ett myggnät på ventilationshålet i stugan gått sönder varpå myggbetten fint lös upp min kropp. Vädret hade tyvärr avtagit i finhet och oro/nervositet växt under natten. Känslan i kroppen denna morgon var en aning konstig. Jag begav mig till röset, skickade den obligatoriska selfien med handen på betongklumpen till organisationen för Gröna Bandet och startade exakt 08:00. Nu tog jag de första stegen – jag är på väg! Terrängen var blandad mellan allt från skog till halvstenigt fjäll, vädret var likaså blandat från dimma till en kämpande sol. Efter en timma var jag dyngsur om fötterna och det skulle dröja tre veckor innan jag blev torr igen. Jag kom till Pältsastugan någon gång vid lunch och tog mig ett par Snickers. Otroligt skönt att komma till den första stugan – nu har jag i alla fall kommit någonstans på min resa. Vädret blev bättre och bättre och resten av dagen sprang jag i solsken. Jag vågade mig på några kompassriktningsval istället för stigen och jag kom i god tid fram till Daertahytta efter cirka 48 kilometer. Jag hade tagit det lugnt och sansat, kroppen kändes fin och jag tänkte faktiskt ”jag kommer klara detta”. Det kan låta lite vansinne med tanke på att detta var en av de kortare etapperna, det var dag ett, solen sken och jag var full av energi, men på något vis kände jag att läget var under kontroll. Snart tappade jag dock kompassen och sparkade hårt i en sten vilket resulterade i att blod började forsa ur min sko. Jag försökte sansa mig utan att svimma och när skon väl var av fick jag se ett rejält hack som letade sig in en bra bit under stortånagel. Vad nu…? Kan jag springa med detta? Kommer det bli infekterat av ständigt blöta och geggiga skor? Jag dränkte tån i desinfektionsmedel och antiseptiskt salva, tejpade in den i en plastpåse och stapplade vidare. Det gick fint att springa med, det var skönt! Egenvården fortsatte sedan noggrant och konstant tre gånger per dag i en vecka. Ingen skada skedd.

Jag hade fått tipset att använda damasker i Norge då spänger inte verkar vara något särskilt nödvändigt. Detta tips visade sig vara ovärderligt. Klafs och tuff terräng blandades med hård och tuff terräng. Passagen genom Norge mot Abisko var helt klart den längsta tuffa sträckan på hela turen. Tur att jag var ”pigg”. Den första andra Gröna Bandaren träffade jag dag två, Peter. Dag tre träffade jag ytterligare tre Gröna Bandare och väl i den sista norska stugan för turen, Lappjordhytta, så började jag känna lukten av restaurangmat från Abiskos Fjällstation (bara bildligt talat, jag hade fortfarande några mil kvar). Lagom till kvällen kom det lite regn, vilket jag varit ganska förskonad från under de första tre dagarna, men det gjorde inte så mycket. Efter cirka 18 mil kändes det obeskrivligt fantastiskt med en dusch, restaurangmat och en riktig säng. Sedan slog jag upp tån på en tröskel igen.

ABISKO – SALTOLUOKTA (med Peter)
Jag vaknade upp dag fyra och hade enormt svårt att ta mig upp ur sängen. Hälar och hälsenor verkade ha gått på strejk och jag funderade på hur jag skulle bete mig för att ta mig till Abiskojaure? Där skulle jag möta upp min vän Peter som skulle haka på de tre kommande dagarna. Jag haltade mig fram till frukostbuffén och märkte att fötterna blev lite bättre för varje steg. Efter cirka 2500 nya kalorier i magen och lite blodflöde igång begav jag mig ut på Kungsleden. Fortfarande haltandes men det var möjligt att hålla någon form av rytm. Jag tog det lugnt till Abiskojaure för jag misstänkte att Peter skulle ha mycket energi och det skulle bli kuta av resten av dagen. Klockan 11-ish var jag framme och det var ett härligt återseende. Efter kramkalas och chokladkaka begav vi oss ut på stigen. Vi började gå och initiativet att börja springa skulle inte komma från mig idag. Det gick en timma ungefär och sedan kunde inte Peter hålla sig längre. Han stod och hoppade på stället och flaxade med öronen, okej, nu kör vi! Vi började springa och även om det var en del sten så var Kungsleden just den ”motorväg” som jag hade hört, i alla fall i jämförelse med Norges terräng. Vi unnade oss flera goa kaffepauser och det var så kul att ha sällskap en hel dag! På kvällen började det regna och vi var ganska frusna och hungrig när vi kom till Tjäktjastugan lite senare. Gott med mat i magen och lite lugn för benen.

Under dag fem visade profilen nedför hela dagen till Kaitumjaurestugorna. Riktigt gott. Med en ”härligt” närvarande blåst begav vi oss ut på fjället för att möta de tusentals vandrarna som gick Fjällräven classic. Det blev många ”hej” och några gånger var man förundrad över hur mycket människor det faktiskt var i bergen – något jag aldrig upplevt tidigare. Vi sprang här in i Gröna Bandaren Linus och tog oss en liten pratstund. Sedan kom vi till stugorna i Singis och där avtog Fjällräven classic. Vädret blev bättre och bättre ju längre dagen led och terrängen likaså. Sträckan från Singis och vidare mot Kaitumstugorna var bland de bästa på hela vägen, och inte blev det sämre av att komma fram till en fantastiskt stuga i en fantastiskt dal med fantastiska stugvärdar och en fantastisk bastu. Jag slog upp tältet, njöt och åt. Peter likaså.

Dag sex var en av få stressiga dagar då jag var tvungen att hinna med båten till Saltoluokta klockan 16:30. Avståndet var någonstans runt 53 kilometer och däremellan skulle även en rodd klämmas in. Revelj skedde innan kl 06:00 då Peter försökte härma någon slags djur och skakade i tältet – jag gick inte på den lätta. Vi begav oss strax efter 07:00. Höstkallt men i strålande sol! Snart mötte vi Anna, en annan Gröna Bandare, och fick en del tips angående färden söderut. Väl framme vid roddleden så var det oklart hur många gånger vi skulle behöva ro då det var ganska mycket trafik fram och tillbaks med båtarna. Väl framme på andra sidan kom en räddande ängel som precis skulle över så vi kunde med gott samvete slänga av oss flytvästarna och fortsätta. I rask takt tog vi oss vidare till Vakkotavare. Här sken solen gott och kroppen var mör. Dessvärre hade jag 30 kilometer asfalt kvar till båten från Kebnats till Saltoluokta. Peter unnade sig en go paus och tog senare bussen. Turligt nog hade jag både sol och mobiltäckning på denna tråkiga passage så jag höll mig sysselsatt och skulle hinna med båten om jag höll 8 minuter per kilometer, så ingen stress. Jag kom fram med 20 minuter till godo och la mig för att sola innan vi snart skulle få en trerättersmiddag deluxe. Båten gick fint, vi fick sova inomhus, bastun va varm och maten sen; MATEN! Vilken mat det bjöds på! Jag kan rekommendera alla att äta allt på Saltoluoktas fjällstation. Mmm!!!

 

SALTOLUOKTA – KVIKKJOKK
Dag sju startar och jag hade lyckats ta mig lite mer än 25 % – mindre än 1000 kilometer kvar och mina första par skor hade precis gått sönder. Peter skulle bege sig vidare hem idag men slog följe med mig upp på fjället innan han vände tillbaka. Det kändes lite ensamt att nu vara själv resten av tiden, det är ju ändå två veckor kvar, minst. Lyckligtvis sprang jag in i Niklas, också han en Gröna Bandare, och fick mig en kort pratstund innan han fortsatte norr och jag söder.

I min ensamhet så kunde jag ändå gotta mig i att jag hade en kortare etapp idag. Jag kom fram till Aktse redan klockan 16:00 och vädret var magiskt fint – ännu hade jag bara haft enstaka skurar på dagarna. Jag tog mig en bastu och funderade på om jag skulle ro över morgondagens planerade rodd redan ikväll? Jag hade dock hört att det bara fanns en båt på denna sida, vilket skulle innebära tre gånger tre kilometers rodd. Äh, jag slår upp tältet istället och tar en lugn kväll. Precis när jag var klar med uppsättning av boende kommer dock en roddare – fasen, nu finns det två båtar på denna sida, ska jag ro ikväll ändå…? Nä, vädret såg rimligt ut inför morgondagen så jag stannar och hoppas de båda båtarna är kvar även i morgon. Jag la mig i tältet tidigt och somnade snart.
Upp med tuppen, frukost, packa ner tältet, på med rätt mängd kläder och ner till båten. Vädret var perfekt, dessvärre bara en båt. ”Jaja, i detta vädret går det väl hyfsat med tre turer”, tänkte jag. Jag drar i väg med båten och tar några kort på den fantastiska omgivningen. Jag fortsätter att ro i maklig takt. Sedan händer det; det börjar blåsa. Det blåser inte direkt upp till storm men det blåser rejält. Det tar oerhörd lång tid att ta sig över och detta är bara den första av tre rodder. Jag kommer fram till andra sidan efter cirka 45 minuter, helt slut. Jag ser några andra vandrare och frågar om de ska över (i sådana fall hade jag inte behövt ro två gånger till). Jag går bet. Ganska orolig över vinden och rodd med ytterligare en båt i bogsering ger jag mig ut. Jag har sidvind/medvind och båtarna tvingas neråt i dalen. Jag får ro som en galning för att hålla kurs. Mina händer börjar få blåsor och jag blir tröttare och tröttare. Jag tror inte det är sant när jag kommer fram, att jag lyckades. Jag rullar ur båten och smäller i mig två goa Snickers. Fy fan, nu har jag ytterligare en tur kvar, i motvind/sidvind. Jag greppar årorna med mina blåsiga händer och beger mig ut igen. Denna tur tar över en timma. Känslan är att jag inte kommer någonstans. Jag ror, ror, ror, ror och ror. På något underligt sätt så kommer jag till slut till bryggan. Och precis när jag känner att jag har kontroll, väl inne i bukten, efter nästan tre timmars rodd, då slutar det blåsa. Jag är en millimeter från att bryta ihop totalt. Jag lägger mig på marken och fortsätter trycka energi. Att ro är två miljoner gånger jobbigare än att springa. Resten av dagen är ett töcken men jag kommer fram till Kvikkjokk och äter mig en rejäl middag renskav tillsammans med Michael, den sista Gröna Bandaren som jag träffar på denna tur.

KVIKKJOKK – HEMAVAN
Efter en god natts sömn och magen full var jag förväntansfull inför dagens etapp. Föga visste jag vad som väntade… För att ta sig från Kvikkjokk vidare på Kungsleden så krävs det en båttur. Lyckligtvis inte rodd! Efter båtturen väntade en kraftig stigning innan jag var uppe på fjället och bergen planade ut. Efter drygt en mil kom jag till en nödstuga och jag öppnade en påse nötter, åt några stycken och begav mig ut igen. Jag skulle ta mig 65 kilometer så det var lika bra att ligga i. Nu började det regna. Och det regnade. Regn! Regn, regn, regn, regn. Mer regn! Det slutade aldrig att regna och på sträckan fanns inga ytterligare stugor. För att inte bli alltför kall så sprang jag bara på. Käkade Snickers och Twix och stannade aldrig. Klafs, klafs i regnet och i vinden som började tillta. Dagen tycktes aldrig ta slut men någon gång framåt sen eftermiddag kom jag ner från fjället och in i skogen. Äntligen avtog vinden en aning, dessvärre inte regnet. Jag behöll kepsen lågt för att skydda ansiktet mot alla regndroppar och helt plötsligt, utan att veta vad som hände, ligger jag på rygg på marken. Med kepsen nerdragen långt hade jag missat den stora björkgrenen som hängde i lagom ansiktshöjd över stigen.Jag rusade så klart rakt in i denna och blev som det sig bör knockad. Jag var så utmattad att jag bara låg kvar ett tag på marken och skrattade över den lite ovanliga situationen. Skrapade bort smutsen från ansiktet och fortsatte efter en stund när jag började bli kall. Dagen fortsatte och fortsatte och känslan var att Vuonatjviken, som var dagens mål, flyttade sig längre och längre bort. Vid strax efter 20:00 kom jag fram, helt dränkt. Jag visste att stugorna här var lite dyrare men det fick vara värt det idag – jag pallar inte tält nu när jag är så blöt. Jag köper mig en liten chipspåse och en coca cola för överpris och frågar om det finns någon stuga att hyra? ”Tyvärr, den sista blev precis uthyrd”. Nej nej nej. ”Kan jag sova i någon ladugård eller vagnhall eller vadsomhelst?” (det fanns en miljon byggnader i närheten), ”Nej”. ”Ok”. Det var bara att slå upp tältet. Slänger av mig alla kläder ute i regnet (de kunde knappast bli blötare) och hoppar in. Börjar huttrandes torka mig när jag hör någon utanför tältet fråga: ”Do you want to come up to our cabin and warm yourself?”, ”Ja, ja, gärna!”, svarade jag, fast på engelska då. Sedan visade det sig att detta vandringssällskap av amerikaner, svenskar och australiensare hade en säng över och jag blev erbjuden boende. Vilken dröm! Inte nog med värme och torrhet, jag fick mig ett glas vin på kvällen. Vilka underbara människor!

Dagen efter fortsätter det härliga bemötande från herr Jan i Vuonatjviken. Han är den enda som kör båt över sjön som knyter samman Kungsleden här. Jag går ner tidigt och frågar när båten går idag? ”Den går någon gång mellan nio och elva”. ”Okej… men hur ska jag kunna veta när den går?”, ”Du får komma tillbaks vid nio och se”. Snällt kom jag tillbaks klockan nio. Då fick jag information om att båten skulle gå 10:30. Okej. Det blir en sen start på dagen och jag kan först börja springa mina 65 kilometer efter klockan elva. Jaja, det var i alla fall soligt. Väl på andra sidan sjön så var det bara att börja nöta och nu var det bara en båttur kvar på hela resten av resan och denna rodd är bara 500 meter. Jag ville verkligen bli klar med alla båtarna så jag sprang målmedvetet mot Jäckvik. Här skulle också finnas en riktig affär för första gången sedan start! Jag kommer fram till rodden – en båt. Fan! Jaja, vädret var ju fortsatt bra. Jag rullar i båten och hittar bara en hel åra, resten är halva!? Länsstyrelsen har otroligt dålig koll på dessa båtar måste jag säga. Inte nog med att det på många ställen är ganska långa rodder i tufft väder, utrustningen är bedrövlig! Men men, det ska väl gå ändå. Jag hoppar i och börjar ro. Halvvägs ut tycker jag att det är väldigt mycket vatten i båten. Jag tittar mig omkring och ser att där det ska sitta en plugg i båten sitter ingen plugg. Som ett underbart resultat forsar det in vatten. Ryggsäcken som jag så noga hade försökt torka ligger dyngsur halvt drunknande i fören. Och inte nog med det, ska jag sjunka här nu under sista båtfärden?! Helvete! Jag börjar frenetiskt leta efter pluggen. Turligt nog hittar jag den snabbt och får stopp på läckaget. Helt vansinnig fortsätter jag ro. Underbart nog, i misären; när jag kommer till andra sidan möter jag min första vandrare för dagen. En räddande ängel till vandrare som ska över till andra sidan så jag behöver inte ro ytterligare två gånger. Nu är jag är klar med alla sju båtturer och när jag aldrig mer behöver sätta min fot i en roddbåt på denna tur kommer en härlig huvudvärk och gör mig sällskap. Misstänker att jag var ganska lättad över detta. Inte bara för att rodden varit resans värsta (efter den frystorkade maten) men nu var det bara löpning resten och inget mer invänta halvgoa båtchaufförer.

Efter detta följer några dagar av bara nötande. Monotont nötande och inte särskilt mycket möten med vandrare. En fantastiskt middag och ett fantastiskt bemötande av personalen på Bäverholmens värdshus är höjdpunkten på resten av färden till Hemavan och halvvägs. Jag sover vid nödskyddet Snjultje, jag passerar Ammarnäs och käkar en burgare. Jag tältar vid Servestugan och får nya skor i Hemavan! Jag tar in på ett STF-vandrarhem och duschar och äter två hamburgertallrikar. Somnar gott som ett barn!

HEMAVAN – ÅRE
Nu börjar vägarna komma. Regn och väg spås. Jag konstruerar ett fantastiskt regnskydd av svart sopsäck och beger mig ut i regnet i mina glänsande fina nya skor! Det är ingen inspirerande dag, bara väg. Efter några timmar i blött så klarnar det upp och jag hinner till och med torka. Jag kommer fram till dagens etappmål: Virisen, tappar bort stigen och kommer in på en gård. Jag frågar vart stigen finns och om det möjligen finns några bra tältplatser i närheten? ”Nä, det är bara sten och myr, men du kan sova i gammelhuset om du vill?”. ”Gärna!”. Denna kväll tror jag att jag vara nära på att bli sjuk för jag hade en fruktansvärd frossa. Skönt då att få sova inomhus! Nästa dag börjar enormt plaskigt. Hela första halvan av dagen är myrmark eller surt. Jag träffar inga andra människor och först efter 50 kilometer börjar det bli intressant – jag kommer fram till Remdalen. Tyvärr lyckades inga bilder göra denna miljö rättvisa men det var fantastiskt vackert. Krokiga björkar i överflöd, samevisten fulla av kåtor, vackra sandåsar och höga fjäll i fjärran. Här var det fantastiskt att springa, och ännu bättre att komma fram till resans finaste stuga: Tjåkkelestugan! En stuga från 1920-talet som var nyligen restaurerad av Länsstyrelsen. Jag var helt själv där och eldade så varmt och gott i kaminen, högg lite mer ved och fortsatte elda. Jag eldade och eldade och njöt oerhört! Den mjuka marken och goda sömnen hade gett fötterna lite avlastning och jag vaknade piggare än på länge! Trots piggheten började jag få en känsla av att jag bara färdades och väntade på något annat. Flera dagar av mycket väg följde. Väg eller myr stod tydligen på schemat. Inte jättespännande men under dessa tre dagar träffade jag så himla mycket trevliga människor: Mitt i de djupaste myrmarken i Jämtlands skogar så stötte jag på två vandrare från Växjö, jag blev bjuden på både boende, mat och dryck i underbara Jänsmässholmen, jag fick kaffe och bulle av ”Toy” i Olden och Stig från samma by åkte hem från sitt besök i grannbyn för att bjuda mig på lunch då han hört av grannarna att jag passerat. Personalen på Gäddede camping bjöd också de på världens finaste mottagande och alla jag träffade verkade vara världens snällaste människor! Trots myrar och vägar så hade jag det fantastiskt på grund av alla möten. Dessvärre började vägarna ge mig problem med benen. En benhinneinflammation från helvetet besökte mig. Jag försökte gå, springa, halta eller trippa bort den men den höll sig kvar. Lyckligtvis gjorde de mindre ont att springa än att gå och att gå brant uppför fungerade. Ju brantare desto bättre, så tur i oturen ändå. Jag lyckades till slut ta mig till Åre, men det gjorde också benhinneinflammationen. Jag tröstade mig med ett vansinnigt hamburgermål och lösgodis i mängder. Väl i Åre fick jag också bo i lägenhet hos en bekant. Dusch och värme och elektricitet!

ÅRE – GRÖVELSJÖN
Nu var hemlängtan stor och ”endast” 200 kilometer kvar. Jag ställde klockan på 04:30 och tänkte att jag skulle slå ihop de fyra sista planerade dagarna till två. Det skulle visserligen betyda 10 mil per dag men det kanske kunde gå… Bedrövligt nog var det första 40 kilometerna från Åre till Vålådalen väg, så från klockan 05:30 till 10:00 sprang jag med enorm smärta i vänsterbenet på den hårda asfalten. Väl framme vid Vålådalens fjällstation var all väg slut. Nu var det bara skog och fjäll kvar! Jag åt mig en macka med äkta majonnäs och makrill i tomatsås, drack en cola och sköljde ner en alvedon. Äntligen ut i terrängen. Och vilken terräng det var! Första milen från Vålådalen mot Vålåstugorna var rena rama drömmen att springa. Mjukt och grusigt och inte särskilt teknisk löpning, det var bara att rulla på. ”Det kanske skulle kunna gå fint att ta sig dessa tio mil idag ändå”, tänkte jag. Sedan kom jag upp på 1000 meters höjd och världens motvind gjorde entré. ”Det mojnar nog snart”, tänkte jag. Det gjorde det inte. Jag visste då föga att den skulle hålla i sig hela resten av dagen och hela halva dagen i morgon. Hursomhelst så matade jag på mellan nöd- och fjällstugor. Korta pauser och ut igen och springa. Regnet kom, mörkret kom och när klockan slog 23:00 så tilltog vinden. I endast pannlampans sken och ensam på fjället började jag känna mig ganska illa till mods. Planen vara egentligen att springa 110 kilometer till Ramundberget men när jag kom till en nödstuga efter 103 kilometer så vågade jag inte fortsätta längre. Vädret och mörkret och min utmattning var för mycket. Jag tog skydd från vinden, käkade och somnade strax innan midnatt.

Tyvärr hade jag ställt klockan på 04:30 igen och nu var jag riktigt mör. Idag hade jag ”bara” 100 kilometer kvar till Grövelsjön innan jag vara framme. Visserligen är målet resan i sig men efter tre veckor och nära och kära i Grövelsjön var jag redo. Trots denna otroliga morot så var varje steg tungt. Jag kom ingenstans. Vinden var vansinnig och mitt ben värkte något fruktansvärt. Frukosten bestod av makrill i tomatsås och alvedon. Ner till Ramundberget, upp för nästa fjälls skidbacke. Ner till Tänndalen och uppför nästa fjälls skidbacke. Upp och ner i vinden och min ork var nästan noll. Jag var nu ett vrak och jag hade bara kommit 30 kilometer. 70 kilometer kvar… Jag fortsatte springa (det gjorde för ont att gå) och även om det inte gick fort så kom jag framåt, i alla fall enligt klockan. 40 kilometer avklarades och varje gång jag halkade lite så höll jag på att falla ihop i gråt. Det fanns som sagt inte så mycket motståndskraft kvar i mig. Helt plötsligt, efter morgonens första maraton, så slutade vinden och solen tittade fram. Jag började närma mig halvvägs och humöret blev bättre. Tyvärr hamnade jag då i Rogen. Rogen är ett naturreservat som är bombarderat med stora stenar. Det var i det närmaste omöjligt att springa. Jag fick balanserande gå på dessa stenar med mitt arga, arga ben. Hade det inte varit sista dagen så hade jag tagit en vilodag där och då, inget snack om saken. Nu var det dock sista dagen och jag stapplade framåt. Så fort det kom en liten bit stig så sprang jag men alltid kom det en stenåker igen. I många långa timmar fortsatte det såhär och nu var jag inte helt glad. Kanske hade det varit fint att vandra i Rogen om det varit första dagen men som sista dag var det lite av en bedrövelse. Jag vet inte hur men jag tog mig till 75 kilometer och till fjällstugan Storrödtjärn. Här träffade jag återigen fantastiska stugvärdar och jag köpte mig en cola och en 100 grams Marabou mjölkchoklad. Tog min första paus under dagen och plockade fram pannlampan. Jag fick reda på att i alla fall vissa delar av sista sträckan skulle vara bättre än vad jag precis hade passerat. Äntligen kunde jag springa igen. Med 25 kilometer kvar kändes det nu som att jag faktiskt skulle komma fram. Jag förvånade mig själv och höll ganska bra tempo. Coca colan och chokladen hade gjort mig gott (godis och nötter var det enda jag åt denna dag). Kilometer efter kilometer passerade och även om jag tyckte kilometerna gick långsamt när jag tittade på klockan så hade jag helt okej fart. Ibland kom lite steniga partier men de var inte i närheten av Rogen. 7-8 kilometer från Grövelsjön startade sen en lång stadig svagt lutande uppförsbacke med härliga stigar. Nu sprang jag i mörkret i ett töcken, 1 kilometer, 2, 3, 4 ,5. Bara 3 kvar! ”När ska uppförsbacken vända till nedförsbacke”, tänkte jag? Det tycktes aldrig hända. Jag nötte på lite ytterligare och vips – nedför! Nu var det bara en kilometer kvar. Jag började se ljusen från Fjällstationen och jag hamnade på spänger. Sista biten var enkel och lättlöpt och när jag såg dörren på Grövelsjöns fjällstation (som är mål för Gröna Bandet) så släppte all trötthet. Jag springer in på parkeringen och ser skyltar och fyrverkerier tändas av mina hejare. Ett litet hopp uppför trappan och DÄR, klockan 22:34, lägger jag handen på Grövelsjöns fjällstations blåa dörr! Jag får äntligen sitta stilla.

EFTER
Precis efter målgång är jag piggare än vad jag borde vara. Upprymd över att få träffa sambo och vänner som överraskande hade åkt upp till norra Dalarna och lycklig över att ha klarat av mitt äventyr. Jag får passande nog alkoholfritt bubbel som jag likt en formell-ett-förare sprutar ut och vi kramas och skrattar fint. Vilket perfekt sätt att avsluta det hela på. Jag får en Marabou 200 grams chokladkaka i näven och sätter mig lugnt och stilla och äter upp den i ett nafs. Sedan blir det en långdusch (jag luktade tydligen inte så fräscht.), och Carbonara! Strax efter detta somnar jag väldigt, väldigt gott. Dagen efter har fötterna svullnat upp till en volym jag inte trodde fanns att finna i denna kropp. Det visade sig senare, när det lagt sig, varit närmare två kilo vätska i dem. Jag hade svårt att gå kommande två dagar och väl hemma i Göteborg var jag nära på att hämta ut ett par kryckor. Efter ytterligare 48 timmar i ryggläge hade jag dock återhämtat mig ganska fint. En viktnedgång på endast fyra kilo totalt mätte jag och bortsett från lite ömma hälar och en ihållande benhinneinflammation så mår jag toppen. Jag har såhär en vecka efter inte sprungit en meter och så tänkte jag fortsätta att ha det ett tag till. Men, vilket fantastiskt äventyr jag fick mig! Bortsett från två självvalda tuffa sista dagar så har jag varit pigg och haft det fantastiskt! Såhär i efterhand är även de två sista dagarna en fin del av min resa, även om jag inte känner att jag behöver göra om dem. Allt blev och gick mycket bättre än vad jag hade kunnat ana. Vilken natur vi har och vilka trevliga möten jag fått! Och det fina är att man inte behöver springa 130 mil för att få uppleva det. Redan innan jag hade börjat och satt i stugan vid Treriksröset så njöt jag av sällskapet och naturen. Det är bara att åka till fjällen och ha det gött!

Tack för all pepp på vägen!

Foto 2017-08-29 22 34 20 (1)

# 23 – Bohusleden avklarad och en vecka kvar.

Ytterligare en två-dagarstur genomfördes i förra veckan: Fyra etapper på Hallandsleden och de två sista (första) etapperna på Bohusleden lubbades. 92 kilometer totalt och i och med det är Bohusleden nu avklarad. Det tog lite längre tid än planerat, men vilken härlig vän att förbereda sig med! Joakim var i sedvanlig ordning på plats och med någon enstaka vilodag åkte han efteråt norrut till Roslagsleden och körde ytterligare en tvådagars-tur – det är bedrövligt synd att han inte ska med på Gröna bandet.

Hur som helst så är det cirka en vecka kvar till start för mig. Jag har spenderat lite tid åt att oroa mig över de höga vattenflödena kring Torne älv och dess omgivning. SMHI hade utfärdat klass II-varning och jag hörde om Gröna bandare som fick ta milslånga omvägar och bege sig över otrevliga långa vad. Senaste rapporterna säger dock ”Torrt, fint och enkla vad”. Det känns skönt, så att i alla fall inledningen av resan kan följa planen.

Alla depåer är skickade, träningen gjord och utrustningen på plats. Det som nu är kvar att göra är att hoppas att förberedelserna varit nog, att kroppen håller och sedan försöka njuta till fullo. Det är inte helt lätt att tänka på något annat i dessa dagar; inte så konstigt kanske med nio månaders förberedelser.

Förhoppningsvis handlar nästa inlägg om att summera resan genom vårt fjäll! 😀

#22 Nervöst och nojigt.

Antiseptisk salva, tandpetare, disksvamp, diskmedel, Ipren, olivolja, tändstickor, tre små saltpacket per dag, batterier små, batterier stora, iläggssulor(?), toapapper, telefonnummer, compeed, plåster, extra ziplock, påsar till fötterna, med mera, med mera… Det är bannemej mycket att komma ihåg just nu. Och vilka prylar ska finnas i vilken låda som ska skickas vart någonstans? Logistikplaneringen är i full gång och bortsett från att jag måste köpa 18 stycket systemet-plastpåsar som jag kan ha för att hålla fötterna torra på kvällarna så tror jag det mesta är inhandlat nu.

Vad gäller de fysiska förberedelserna så har jag nyligen fått tre veckors vila på grund av nackproblem. Ironiskt nog så övergick nackproblemen till ryggproblem efter en massage, men de både känns kontrollerade nu och löpningen är igång. I helgen som var körde jag två långpass på Bohusleden med full packning: 44 km lördag + 22 km söndag. Det kändes ok, men det gör ont i fötterna alltså… Det är en av mina största faror just nu, att fötterna gör så ont redan efter två dagar. Hoppas att det var de tre veckornas uppehåll som var en av anledningarna och att det blir lite bättre snart – ont i fötterna kommer jag ju få, men gärna så lite som möjligt. Har beställt åtta(!) par skor nyligen för att testa om jag kan hitta några mirakelpar. Jag har tidigare hittat några som känts underbara till en början, men efter några dagar i skogen så avslöjas bristerna.

I juni och juli har flera Gröna bandare startat sina turer och när man följer dessa resor så blir man ju sugen alltså. Mycket regn har de fått, men det verkar vara fint ändå. Titta till exempel på Wildernessbyanna, Nicvoid, Skogshipster eller Fridlufsaren, härliga bilder!

4-5 personer har avbrutit sina turer på grund av antingen tuffa väderförhållanden eller skador i knä/fötter, vilket för tankar till just den biten. Oftare än förr har jag på senare funderat på hur sjutton jag ska kunna genomföra detta..? Att ha delmål blir viktigare för mig, och titta ut ställen längs vägen som passar fint för vilodagar. 130 mil på 24 dagar blir i snitt 54 kilometer om dagen. Samma sträcka på istället 30 dagar blir 43 kilometer per dag – det är ganska stor skillnad och känns skönt med lite marginaler. Hoppas innerligt att kroppen ska hålla!

Kanske lite negativa tankar att ha innan jag ens har börjat, men det känns å andra sidan oundvikligt att fundera i dessa banor ändå. Peppen har i alla fall inte minskat för det!

Bortsett från att försöka få in hyfsat många mil i veckorna så har jag en två-dagarstur planerad innan start, sedan finns det nog inte så mycket mer att göra på den fysiska förberedelsefronten – hoppas det räcker!

Men först nalkas det semester några veckor, sedan långlöpning!

#21 Bohusleden del 2 och Göteborgsvarvet.

Nu har det gått ett tag sedan sist och inte har man legat på latsidan (jo, kanske ibland). Jag har i alla fall hunnit ge mig ut på en tvådagarstur på Bohusleden. Tanken var att ta vid där jag sist bröt p.g.a sjukdom, i Uddevalla, och springa till Fontin. Totalt blir det cirka 90 km. Så en arla lördag morgon för några helger sedan klev jag upp ur sängen. Till frukost åtnjöt jag Eluid Kipchoges försök att ”break 2” någonstans på en racerbana i Italien (Breaking 2 är Nikes reklamjippo för sina nya skor; tre väl meriterade löpare skulle med hjälp av väder, ingenjörer, tränare, goda förutsättningar och fysiologer springa ett maraton på under två timmar(!)! Eluid Kipchoge var den starkaste och susade över mållinjen på makalösa 2:00:25. H.A.R.R.E.G.U.D, vad fort! På grund av omständigheterna kring loppets genomförande så räknas det väl inte som världsrekord (som ligger på 2:02:57) men ändå. Hursomhelst, jag satte mig på tåget och på bussen till Uddevalla väl peppad av Eluids just genomförda stordåd. Jag började lite långsammare än hans kilometertempo på 2:51 men jag hade det okej ändå.

Tanken var att springa lite drygt halva sträckan första dagen (50+ km) och resterande del dag två. Allt flöt på som smort och trots att jag var SÅ NÄRA att trampa rakt på en huggorm när jag ”flög” fram genom skogen så klarade jag att ta mig till platsen för det tänkte nattlägret. Denna plats var inte alls så fin som jag tidigare föreställt mig i mitt huvud dock, och jag hade kommit fram tidigare än väntat. Kroppen kändes bra så jag bestämde mig för att fortsätta. Jag lunkade på fortsatt på genom Svartedalen och några rejält kuperade etapper. Slutligen landade jag vid undersköna Bottenstugan och dess vindskydd runt 19:30 på kvällen. Den totala dagsetappen landade på 65 km. Så långt har jag aldrig sprungit tidigare. Kroppen kändes kanon, bortsett från en rejäl blåsa på ena stortån (det visade sig senare att jag hade tagit fel skor, nämligen ett par som är en storlek för små. Hoppas det var orsaken). Jag hade helgen innan spenderat några dagar och nätter i ett vindskydd i Svartedalen och då fanns inga mygg. Jag satsade således på att sova i vindskydd även denna natt. Det skulle jag kanske inte ha gjort. Det var varmt och myggen var hungriga. Resultatet av detta blev att jag var tvungen att ligga helt nerpackad i en svinvarm sovsäck eller ligga endast halvt nerpackad och bli uppäten. Jag var för trött för att sätta upp tältet när jag insåg misären en bit in på natten. Jaja, jag klarade mig och fick några timmars sömn till slut.

Med tanke på att första dagsetappen blev så pass lång så återstod bara 25 kilometer att för dag två. Det kändes ganska skönt, för även om kroppen kändes frisk och pigg på kvällen igår så var den betydligt mer sargad idag. Väl framme i Fontin i Kungälv gick jag till närmsta grill och köpte mig en go hamburgare innan jag smutsig och dan satte mig ner hos de mer civiliserade människorna på Grön Express. En riktigt bra träningshelg fick jag och nu kvarstår 70 kilometer på Bohusleden för en tur nästa gång. Dessa flerdagarsturer är väldigt bra förberedelser märker jag. Inga problem med löparknä heller – mycket positivt! Men jag saknade sällskapet av Joakim från sist.

I veckan sprangs också Stafettvarvet (5 personer x 3,7 kilometer) och jag kunde konstatera att jag efter allt distansnötande inte alls kan springa snabbt längre – föga förvånade dock. Och i helgen ser vi fram emot Göteborgsvarvet i vrålhetta (27 grader vittnas det om!). Med tanke på min nuvarande tröskeluthållighet så blir målet att springa ett behagligt lopp. Det känns gött i de somriga vädret som SMHI vittnar om.

 

#20 Bohusleden gav svar.

Vår plan var att springa hela Bohusleden på sex dagar. Det gick inte vägen. Men vilken resa det blev!

Dag 1: Vi började i ett soligt Strömstad runt klockan 11:00 på söndagen, en dag försenade på grund av yttre omständigheter. Jag hade varit förkyld innan men på grund av att vi sköt en dag på starten så kändes det bättre. Ryggsäckarna vägde in på drygt 8,5 kg med mat för tre dagar och en liter vatten var. Dagens etapp bestod av 56 kilometer löpning upp till Bohusledens högsta punkt och ner igen på andra sidan. Tält skulle vi sätta upp vid riksgränsen mot Norge i Vassbotten. Allting flöt på fint – vi sprang förhållandevis lugnt, vi gick i de värsta backarna, vi bytte strumpor och humör och energi var på topp. Här springer man förhållandevis mycket på berg, och även om det går upp upp upp så är det stadig mark under fötterna. Väldigt vackert och väl utmärkt. Fram tills 46 kilometer går det som smort sedan börjar vi bli lite trötta i benen. Vi kom fram till Vassbotten ungefär 19:30 och sätter upp tältet fort innan regnet kommer. Joakim valde att fältmässigt hoppa i den intilliggande sjöns utlopp för en kvällstvätt – av ljuden att döma var det extremt kallt. Jag nöjde mig med punktinsatser ståendes på strandkanten. Vi käkade och vi somnade.

Dag 2: Vi vaknar i ett tält som är pisseblött: Inifrån på grund av kondens och utifrån på grund av det ihållande regnet. Vi kollar vädret och somnar om en timma, då ska det ha slutat regna. Mycket riktigt; natten och morgonens regn har upphört. Rutinerna flyter på och med magarna fulla och persedlarna nerpackad beger vi oss. Vi värmer upp kropparna med snabbgång första halvtimman. Vi färdas på grusväg och det går ganska snabbt, ingen stress. Efter ett tag kommer vi in i skogen och börjar småspringa. Vi får snabbt stanna för att hitta en väg runt en tillfällig sjö i spåret. Nattens regn… Vi kommer runt, springer, stannar igen för att vada, springer, stannar, tappar bort stigen, hamnar i gegga, springer, simmar över en ny sjö, tappar stigen, letar stig, simmar igen. Såhär fortsätter det i två timmar. Vi kommer ingenstans. Leden är uselt utmärkt och verkar inte vara särskilt välbesökt i detta avsnitt då stigen knappt syns. Första milen tar 2.5 timmar och vi är redan trötta. Tanken denna dag var att springa 65 kilometer – det kommer vi aldrig hinna. Vi kollar på kartan och ser att Vaktarestugan (en öppen vandringsstuga med kamin) i Kynnefjäll nås efter 50 kilometer. Vi tar sikte på den istället och vi landar på plats tidig kväll. Väl i stugan eldar vi i braskaminen, torkar alla grejer och ser över våra kroppar; Joakim har ådragit sig en del skavsår på ryggen (ajaj) och för egen del har jag fått oväntat besök av min gamla löparknän som jag trodde försvunnit för evigt. Jaja, vi somnar i alla fall gott i de riktiga sängarna och kaminens sprakande.

Dag 3: Vi vaknar upp utvilade i musklerna, med solsken genom fönstret och en kvarvarande doft av utbrunnen ved. Alla saker är torkade och med två dagar mindre mat är packningen nu nere på cirka 6,5 kg. Joakim testar att byta tröja för att minska sina skav, vi fyller på dunkarna i stugan med vatten och vi beger oss. Vi får en strålande start på dagen i vacker natur och fint väder. Det är kallt i vinden men solen skiner härligt.
I och med gårdagens avkortade etapp så kommer vi inte hinna till vår planerade depå idag. Vi planerar istället att springa till Dingle för att inhandla mer mat på närbutiken. Vi skojar friskt om att det finns ett överflöd med pizzerior i Dingle och vi ska testa dem alla! Vi lunkar på och träffar lite andra människor som är ute på leden och njuter av våren. Jag tror vi alla var överens om att Kynnefjäll är norra Bohusledens finaste plats. Halvvägs in i dagen är jag rejält besvärad av mina knän, och förkylningen blir värre, men det känns skönt att närma sig Dingle för att proviantera upp. Och vad ser vi inte omgående när vi kommer in i det tättbebyggda området?! En Pizzeria! En Mexicana, tack!
Fulla i magen och fullastade med krubb i ryggsäckarna fortsätter vi tillbaks till Bohusleden. Vi hankar oss fram och slår läger efter 44 kilometer. Rutinen fortsätter: Byt om till varmt, upp med tält, mat, tvätt och sova. Härligt utmattade.

Dag 4: Jag vaknar hostandes och förkyld, det har regnat hela natten och tältet är blött. Perfekt start på dagen… Som tur är har vi en kort etapp idag. Och det är inte vilket etapp som helst, den leder nämligen till ett vandrarhem med depå! Vi äter, skakar regnet av tältet, packar ihop och drar. Efter fyra upp-och-ner:iga kilometer så kommer vi till en friluftsstuga. Den ser fin ut. Vi känner på dörren och mycket riktigt; den är öppen. Där inne finns två sängar och en kamin. Fasen, där skulle man sovit inatt. Jaja, nästa gång! Bortsett från det vanliga besvären så börjar det flyta på bra idag. Vi känner ingen stress med dagens korta etapp. Solen tittar fram, vi unnar oss lite längre lunch, vi träffar vandrare och färdas genom mycket fina områden – blandat skog och grusväg. Tröjbytet på Joakim har lett till att ryggsåren börjar bli bättre och vi njuter njuter av de mesta! Sista kilometrarna till vandrarhemmet går på asfalt och vi springer tyst och målmedvetet mot värme, mat och dusch! Redan klockan 15:30 är vi framme. Perfekt med långvila i varma sängar! Vi äter middag i flera omgångar och godis! Vi packar om maten som vi har i depån, torkar tält och utrustning och i morgon kan vi vara precis hur redo som helst! Vi lägger oss i tid.
Dessvärre blir det inte mycket sömn för mig, jag hostar mer än jag inte hostar och det börjar kännas hopplöst…

Dag 5: Vi vaknar. Joakim är piggare och starkare än jag någonsin sett honom! Jag själv är svag. Jag tar beslut att inte fortsätta. Löparknäna hade gått att uthärda men förkylningen vågar jag inte utmana. Det känns skit, så klart! Med 180 kilometer avklarade ringer jag på upphämtning och vi får leverans av ett en-mannatält för Joakims fortsatta färd. Vi käkar frukost och går igenom kartorna från Uddevalla till Fontin, Kungälv. Vi konstaterar att det finns flera ställen att bli upphämtad på om ensamlöpningen inte är kul/fungerar och sedan skiljs vi åt. Jag åker hem och kurerar mig med ett påskägg i näven och Joakim är ute i skogen löpandes. Jag får kontinuerliga rapporter och han känner sig stark. Kilometer efter kilometer och mil efter mil avverkas – ”vilodagen” och vandrarhemmet har gjort gott. Vi kör en härlig facetime på kvällen när han inrättat sig efter 50+ kilometer och han ser strålande glad ut. Han går som tåget!

Dag 6: Jag vaknar upp med feber. Det känns då som rätt val att inte ligga frysandes ute utan istället i sängen hemma. Jag får rapport om att Joakim startar dagens löpning – uppe tidigt och pigg! Han passerar Lysevattnet strax efter avfärd. Han kommer sedan i bra tid fram till Bottenstugan. Fortsätter till Grandalen och vid 15/16-tiden redan når han Fontin! 270 kilometer avklarade! Strax efter kommer han hem och unnade sig en lugnt stund sittandes på en pall. Helt klart välförtjänt!

Bohusleden-01

Välförtjänt paus!

Lärdomar: Otur med hälsan till trots så var det en bra tur. Det var lärorikt ur många aspekter och utrustningen fick bekänna färg. Inga stora förändringar i utrustning tänkte vi på. Snarare disponering av saker: Handskarna bör ligga mer lättillgängligt i packningen och anordningar på ryggsäcken för snabbtork av strumpor hade varit bra att ordna, annars gott!

Angående dagssträckorna så måste man ju fundera… Vi hade ju alldeles uppenbart planerat för kort tid för denna sträcka. I alla fall med tanke på vår nuvarande form. Bohusledens terräng var tuffare än väntat, även om jag varit ute på en del ganska långa sträckor tidigare. Dag efter dag så tog de ut sin rätt. Utöver att jag skulle behövt vara frisk så hade vi också behövt 7-8 dagar på oss, istället för planerade 6. Det var en bra lärdom och bra då att halva sträckan finns kvar för fortsatta äventyr/träning.

Vad gäller kroppen så är löparknäna oroväckande. Jag har inte känt av dem på cirka två år och nu kom smärtan redan vid 70 kilometer och dag två. Det gick att härda ut fram till 180 kilometer, då jag hoppad av, och det hade nog gått till Fontin också, men i ytterligare 3 veckor och 1000 kilometer på Gröna bandet… det hade inte gått. Det får bli till att stretcha Gluteus maximus som en galning framöver och också ge sig ut på fler tvådagarsturer. Det var helt klart en ny typ av påfrestning på kroppen att upprepande springa med 6-8 kilo på ryggen – här kan man bli starkare. Man förstår knappt hur Roxvret klarade att genomföra detta, utan vila, i 23 dagar i sträck – hatten av, ännu en gång. I mina tankar så behöver jag utnyttja alla mina avsatta vilodagar under en Gröna bandet-tur, men först och främst måste knäna bli 100-procentiga.

Det händer inte så mycket närkvärdigt på förberedelsefronten framöver, så inläggen blir nog mer sporadiska ett tag. Men en och annan löptur blir det troligtvis ändå.

#19 Start Bohusleden, om 48 timmar.

I övermorgon bär det av. 370 kilometer på planerade 6 dagar. Depåerna är utkörda, alla Snickers är inhandlade, kropparna är förberedda(?) och humöret är… nervöst.

Jag var i helgen ute och sprang Bohusledens sträckning i både Skatås och Vättlefjäll. Jag kunde konstatera att det var blött(!). Regnet de senaste veckorna hade dränkt de mesta av stigarna och det var tungsprunget. Jag sprang som max 25 kilometer och var ganska utmattad efter det… Hoppas att veckans väder med lite/inget regn har torkat upp stigarna en aning så vi i alla fall klarar vår första planerade etapp på 60 km. Det hade ju varit bedrövligt att behöva bryta första dagen 🙂

Och på tal om väder: den kommande veckans väder i Göteborg, Uddevalla och Strömstad ser ut som nedan, ganska bra med andra ord. De kyligaste nattemperaturerna är dock ner mot +1 grad, vilket min lättviktssovsäck inte klarar av, men torrt och fint verkar det vara! Hoppas att dunjackan bjuder på de sista goa graderna för att vara bekväm nattetid.

VÄDER.jpg

Vad gäller rapportering så kommer det högst troligen inte blir något bloggskrivande nästa vecka då vi förhoppningsvis är i full gång med att springa. Istället kompletteras det med riklig rapportering via Instagramkontot som är kopplat till bloggen: vanster.hoger.

Andra småsaker som måste tas upp: Efter att ha testat fyra olika märken av terrängskor och sex stycken modeller har jag äntligen hittat en underbar dojja: Icebugs nya stjärnskott Oribi! Lätt, bekväm, bra grepp och lite mer dämpning än vad terrängskor brukar bjuda på, vilket passar utmärkt för långa turer som jag planerar. Ska bli kul att slita på den i helgen och kommande vecka!

ICEBUG ORIBI

Tråkigare nyheter är dock ryggen, som överraskande valde att haverera natten till idag… Inte bra. Kiropraktorbesök är inplanerat till i morgon. Hoppas på en mirakelkur därifrån med tanke på att det bara är två dagar kvar tills vi beger oss.

Nu fortsätter jag att avslappnat, nervöst och kraftfullt avvaktande se fram emot lördagens morgon.
God tur!

#18 Nervös planering inför Bohusleden.

–  ”Hur mycket jordnötssmör ska du ha med dig?”
–  ”Jag vet inte riktigt, ett paket om dagen kanske?”
–  ”Bra, jag med!”

–  ”Vi tar med varsin burk vaselin, eller?”
–  ”Ja, det är nog säkrast! Hur många Compeed? Varsin tape?”
–  ”Jag tar med tape!”
–  ”Jag med.”

–  ”Jag tänkte ta med en bok. Bra?”
–  ”Vilken, Dostojevskijs Bröderna Karamazov inbunden? *Haha*”
–  ”Haha, någon lite lättare bok kanske…”
–  ”Ok, jag med!”

–  ”Tänk om man får skav av de nya tightsen? Jag tar med ett par extra shorts om-ut-ifall-att.”
–  ”Låter kanon, bra idé. Jag med då!”

Ungefär så har konversationen mellan Joakim och mig sett ut på senaste när vi planerar för att springa Bohusleden på en vecka. Många frågor och gärna förankra allt innan man tar beslut. Och om någon gör något, ja, då gör den andra samma. Lite nervöst inför vår kommande långtur kan man säga. Det som är lite speciellt med denna tur är att man inte exakt vet vad som funkar. Vi sprang BAMM tillsammans, men det var på två dagar – då kan man genomlida lite skoskav och hunger men sex dagar – då vill man bannemej inte ha sendrag eller blödande bröstvårtor halva tiden. Därför misstänker jag att båda våras packningar kommer vara lite tyngre än först planerat, så vi kan ha med oss lite ”safe-grejer”. Till exempel ett par underbara split-shorts om tightsen skulle börja skava, eller extra underkläder och strumpor. I värsta fall får vi skicka hem saker vid någon postlåda längs leden eller rent av slänga dem. Det kommer bli en lärorik tur tror jag. Och fasen vad kul det ska bli! Det är fortfarande ett tag kvar till påsk, men depåer ska köras ut och saker ska testas. Mat, gas, compeed(!), tape(!) och mer ska inhandlas så det är fullt upp. Tiden går ändå fort.

För några dagar sedan bokade jag in mig hos en Kiropraktor jag gått till förut, på grund av ryggbesvären. Ironiskt nog började ryggen bli bättre samma dag! Jag har visserligen kvar bokningen i nästa vecka men förhoppningsvis släpper det nu, *Peppar peppar*.

l

Konversation

#17 En sekund – Varvetmilen Borås.

I helgen som var sprang jag Varvetmilen i Borås – ett seedinglopp för Göteborgsvarvet. Målet var att springa på 35 minuter, eller helst en sekund under. Anledningarna till det är två: Dels är det kul att kunna springa en mil under 35 minuter – det är ju en av drömgränserna (för mig i alla fall), men enligt förra årets seedingsregler för Göteborgsvarvet så skulle det även innebära att man får starta i elitstartfältet. I och med att jag på något underligt vis lyckades springa milen på 35:23 i januari så tänkte jag att 35 minuter blankt borde gå om jag tar i en rejäl skvätt. Så, med lagom självförtroende åkte jag till Borås på söndagens förmiddag. Det var lite sidovind som ömsom hjälpte och ömsom stjälpte, men i det stora hela påverkade det nog inte så mycket, även om det är störigt. Första 7 kilometerna gick strålande och jag tänkte att jag till och med skulle kunna uppmana en stiligt spurt sista kilometern. Dessvärre behöll sig den känslan bara ytterligare 20 meter; då blev jag trött. Sista 3 kilometerna var riktigt sega och vid 8 km låg jag 5 sekunder efter utsatt tid, vid 9 km låg jag 9 sekunder efter. Jag tänkte då att om jag kan kämpa riktigt riktigt ordentligt och lida i 3,5 minuter nu, så kan jag efteråt åtnjuta en fin tid på 34:59, så jag ökade efter bästa förmåga. Jag sprang och sprang och sprang och jag fattade att det var på gränsen när jag väl kom i mål. Speakern sa: ”Kanske klarades 35 där…”. Min egen klocka stannade på 35:02, så med fortsatt hopp inväntade jag det officiella resultatet… … … Efter ett tag kom det: 35:01. Fasen, en sekund för långsam för elitstartfältet och två sekunder för långsamt för drömgränsen. Jaja, pers med 22 sekunder och en fjärde plats blev det trots allt, och det var ju kul!

Ryggen fortsätter krångla och bättre blev det inte efter att ha sprungit snabbt. Om jag inte blir bättre i veckan så tror jag att jag får ordinera mig själv totalvila från löpningen en vecka eller så. Jag vill ju vara strålande pigg i ryggen under en-veckasturen i påsk. Den kommer förövrigt ske på Bohusleden – 37 mil vacker bohuslänsk natur ska vi uppleva. Förhoppningarna är att det är lagom varmt på dagarna och att det är lagom varmt på kvällarna. Och vilket prov inför Gröna bandet det kommer bli *nervigt*.

Nu drar jag till Norge för utförsskidåkning – jobba på lårmusklerna!

#16 Mellanvecka nummer 2.

Ytterligare en mellanvecka har passerat i löparlivet. Ryggen har inte riktigt återhämtat sig så jag har tagit det lugnt med tanke på helgens stundande millopp. Jag unnade mig lite intervaller i början av veckan och även om det kändes okej så har träningen mot att bli bättre på att springa långt nog tagit udden av den lilla fart som fanns där innan. Helt enligt plan dock – snabba lopp är sekundära detta år. Men ett lopp är alltid ett lopp är ett lopp är alltid ett lopp, så det ska bli kul att ta på nummerlappen i helgen och förhoppningarna om medvind är stora!

Mest ser  jag dock fram emot en-veckasturen i Påsk med Joakim från LubbarklubbenLK, som för övrigt visar på fenomenal form för tillfället! Gillar man PB:n så är det honom man ska hålla ögonen på under 2017.

En strålande nyhet som på senaste nått mailkorgen är att ÅF i är huvudsponsor till Göteborgsvarvet! Detta resulterar i att vi anställda får ta del av lunchlöpningar under veckorna fram till loppet. Lunchlöpningar som ska ledas av ingen mindre än Mats Erixon! Mats är alltså löparnas löpare här i Göteborg: 5 vunna Göteborgsvarv, 17 SM-guld och sverigerepresentant i OS. Han är idag tränare till Mikael Ekvall som är Sveriges främsta maratonlöpare och 2:a i SM på 10 000 meter (en hundradel(!) efter Sveriges skönaste löpare Mustafa ”Musse” Mohamed). Det kommer förmodligen bli en frustrerande tid för Mats att titta på oss motionärer när vi försöker löpa, men vi motionärer, vi kommer ha kul!

ÅF Gbgvarvet.jpg

#15 Snabbt millopp och en en-veckastur.

Vi fick visserligen ett snöfall i Göteborg i veckan, men nu känns det ändå som att våren kämpar sig fram. Det är i alla fall ljusare ute och har man riktigt tur och kommer iväg i tid så kan man få hela eftermiddagspasset i dagsljus – vad härligt! Man blir ju alldeles varm i kroppen då man tänker på gröna knoppar, ljumma briser och solsken. Ja, nu längtar man rejält till våren!

Vad som ligger närmast på agendan är ett snabbt seedinglopp för Göteborgsvarvet – kanske kan man, om allt står rätt till, lyckas kapa ytterligare några sekunder på sin miltid. Jag har visserligen inte fokuserat särskilt mycket på fart i min träning under vinter, till förmån för att trappa upp mängden, men man vet aldrig. Med pigga ben och medvind kan vad som helst hända. Snart börjar specifik träning inför Göteborgsvarvet också.

Mest spännande är dock planeringen av en en-veckas tur som ska ske tillsammans med en polare från Lubbarklubben LK. Vid påsk är tanken att springa cirka 5 mil om dagen i sisådär 6 dagar i sträck. Det kommer bli ett riktigt eldprov inför Gröna bandet och en underbart stund i naturen, hoppas vi! Det kommer komma utförliga rapporter om just denna tur efteråt, och förmodligen också något stressinlägg innan det bär av. Spännande!

Ryggen börjar kännas normal igen efter två lite lugnare veckor, dock känns det i benen att jag springer mycket. I dag tänkte jag därför kliva ur min komfortzon och köra ett skivstångspass istället för att tära på min arma fågelben. Ser fram emot en rejäl dos träningsvärk i överkroppen i dagarna som följer.

Senaste inköp:

Salomon M’s S-lab exo TW short och Smartwool PHD run ultra light mini. Jag vet inte riktigt funktionen med insydda shorts i korta tights(?) men konstruktionen i sin helhet är väldigt bekväm – inga skav ännu. Och strumpor testar jag ett par nya i veckan känns det som. Jag har ännu inte hittat strumpan med stort ”S”, men hoppas nu på Smartwools bidrag. Senast testade strumpan, Sealskinz vattenavvisande exemplar, är visserligen bekväm, men vidare vattenavvisande har jag inte märkt av… Jag planerar att göra av med 10 par sockar under Gröna bandet så det gör inget att ha en lite rejälare samling hemma.

Salomon o Smarwool